DressmannTobbe

Här om dagen gjorde jag en snabb återförening med mina gamla klasskompisar på Universitetet. Allt var sig likt förutom några nya tillskott i klassen. Något som jag började fundera över när jag satt där och studerade olika tekniker i anföranden och retorik, var hur man fångar publiken. En person som jag imponerades (ironisk) av var vår egen ålderman Mr: T. Inte jag, även om jag kan vara väldigt imponerande.

Han inleder med några tveksamma skämt som skapar sympatiskratt från oss åhörare, han står med gylfen öppen för att ta bort fokusen på vad han faktiskt säger och han har på sig för korta chinos med gympaskor till. Hela hans anförande som skulle vara högst 2min handlade mest om en massa ordbajs som varken vi eller lärarna verkade förstå vart han ville komma med.

 

Efteråt pratade jag med min goda vän, vi kan kalla henne Lenita (namnet är fingerat), där hon berättar hur hänförd hon blev av hans inspirerande projektarbete han skulle bedriva i England på vår språkresa. What? Sen fortsätter hon med att säga hur hon börjar se honom med andra ögon och att efter utlandsresan i Indonesien har hon blivit "mer villig"???? WHAT??? Mer villig, vad menar hon med det? På något sätt känns skönt att jag själv ska bara vara där i två veckor istället för de sex veckor jag egentligen skulle ha varit. Nej känns lite obehagligt det här.

Kontentan av detta är att jag nu vet vad jag ska göra och inte göra för att hålla en presentation i klassen. Beroende på vem jag vill nå fram till...