DressmannTobbe

På en av mina tusen olika arbetsplatser jobbar det en person (vi kan kalla hen för Jorma Eskobarii) som har slutat snusa för 15 år sedan. Hen har fortfarande svettningar och stingsligt humör som följd av abstinensen, som aldrig tycks gå över. På senare tid har Jorma ojat sig över att alla i hens närvaro har börjat snusa eller utsätter hen för frestelsen, till och med Klistel (ja det stavas så) Strutsilainen på Jormas andra jobb har börjat snusa igen.

Jag är en man som tror på den fria viljan, demokrati och personlig intrigitet. Jag tror på att man som enskild person skall kunna lämna sin snusdosa öppet, fritt och oövervakat i ett personalrum på sin arbetsplats utan att den skall bli besudlad av någon eller något.

Men nej! Inte då!
Jag kommer in efter jag haft lektion och finner snusdosan putsväck. Jag ser Jorma stå för sig själv med ett brett hånflin, kliandes under hakan, jag ropar instinktivt;
-  VAR ÄR DEN JORMA?

-  Den som söker skola finna. Svarar hen tillbaka. 
Jag närmar mig Jorma.
-  Varmare
Jag backar.
- Kallare

Jag ställer mig framför Jorma som plötsligt sliter av sig tröjan och lyfter på ena bröstet....plopp! Snusdosan faller till golvet med en ihålig duns.

- Hett. Säger Jorma med ett leende

Jag sväljer hårt och jag känner tårarna tränga fram i ögonvrån.

Fortsättning följer...